NÄR HAVSSPORTFISKETS FRAMTIDSTRO RUINERADES.

Det svenska havssportfiskets omfattande genombrott, såväl nationellt som internationellt på 1960-talet, var en uppföljning av de framgångar kustfisket rönt på 50-talet. En fiskesugen ung generation bytte då handvindan mot spö och rulle när de som nyblivna småbåtsägare flyttade sina positioner från inomskärs till utomskärs, med än större artrikedom som följd.

   Tungviktiga fighters i linändan blev också resultatet, som under 70-talet resulterade i bl a grandiosa slätrockafångster i Strömstadsvattnen. Kronan på verket blev, när det svenska saltvattenfiskets store föregångsman Olof Johansson krönte sitt havsfiske i hemmavattnen med en sillhaj om 72,5 kg, fångad i vattnen väst Orust/Tjörn år 1977.

Vi havsfiskare trodde att framgångarna skulle leda till en ljusnande framtid och än större framgångar längs den svenska västkusten, med sina unika småbåts-fiskeresurser i skyddade fjordvatten.    Men de av regeringen tillsatta s k beslutsfattareexperterna på Fiskeri-styrelsen, som hade klara direktiv att utveckla det svenska sportfisket, kunde inte skilja på utveckla och avveckla varför våra tillgångar utarmades via omfattande överfiske med mängd-fångande redskap.

Sina kunskaper om sportfiske avslöjade de s k experterna totalt, när de i internationella sammanhang under sista kvartalet på 1900-talet, försökte lansera den planktonätande brugden som attraktiv sportfisk i svenska vatten.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.