BLÅFENSTUNAFAKTA FRÅN FÖRR OCH NU

Tunahistorik är efterfrågad. Sådan finns i mängd i internationella publikationer. I bild en tidig europafångst – där det klart framgår att tunafiskepionjären och författaren L Mitchell-Henry (år 1930) – var lika välklädd som Robban och dagens projektfiskare. – Inte undra på att tuna- madamerna – då som nu – bjöd upp till dans.

   Särskild anledning kan Mitchell-Henry ha. Han stoltserar nämligen med den allra första tunan (ca 260 kg), som togs i Nord-sjön utanför engelska Yorkshirekusten.

   Från lättsam, tungviktig info från fornstora tunadagar till nuvarande.

Grattishälsningarna stimmar med rätta nu till märkesprojektorganisa-törerna, till Fladen-Robban och övriga engagerade båtgäng i den hittills mycket lyckade tonfiskprojekt-märkningen i hemmavatten.

   Lyckönskningarna ser man kommer från sportfiskare i när och fjärran vatten, bl a från GHFK:are på Guernsey.

   Vb-red. har dels varit med ombord, dels mött fiskare flera gånger när de anlänt till Björlandahamnen. Deras glädje, över att som sportfiskare få ha varit med i detta skonsamma fiskeforskningsprojekt samt lyckan över att på nära håll ha kunnat granska jättefisken, är närmast obeskrivbar.

 Parallellt har det som nämnts, kommit fler och fler frågor om tonfiskefångster förr vs nu. Fotot nedan visar samme välklädde, engelske gentleman i ”tunabåt” med roddare under drillning år 1928 utanför Själlandskusten i Danmark.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan berätta att ett märkesprojekt, liknande vårt nuvarande, startades upp och genomfördes för några decennier sedan av USA-biologer, represen-terande National Marine Fisheries Service, Stanford University och Montere Bay Aquarium.

   Deras projekt, som omfattade både inre och yttre märkning var – likt det nu aktuella nordiska – uppbackat av ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas). Detta för att följa fiskens atlantvandringar och få fakta, för att kunna reglera ett då skrämmande beståndsruinerande yrkesmässigt överfiske. Ett överfiske vi sportfiskare då uppmärksammat samt skrivit om och varnat för i olika medier, 30-40 år tidigare. Men ignorerats! 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vi nu åter får uppleva vår flyttfisk, blåfenstunan, i dess gamla nordiska sommar/höst hemmavatten, tros vara fiskereglage sprungna ur fakta från nämnda USA-märkningar.

   Det konstaterades nämligen att blåfenstunan krossade Atlanten i betydligt större omfattning än vad man trott. Dessutom att fångstkvoterna på båda sidor av Nordatlanten bör kopplas samman.

   Fakta från den yttre kroppsmärkningen då – tidsbegränsad liksom aktuell här nu – visade hur fisken bl.a. vandrat i olika tempzoner på mycket skilda djup. Blåfenstunan hade dykt till 1000 m djup samt simmat i vattentemp mellan 3 och 30 grader Celcius.

   Den högintressanta faktan har fått till följd att man fortlöpande fortsatt märkning av skonsamt spöfångade blåfenstunor utanför nordamerikas ostkust.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.